ruotsi banner

marski2b

Om riddarordnarnas historia

Proof 8 51Se även Finlands riddarordnar 100 år, sammanfattning ur verket

Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat (på finska).

  

Finlands tre riddarordnar används för att i mycket vidsträckt och omfattande grad belöna medborgerliga förtjänster på olika områden. Ordensväsendets rötter sträcker sig till medeltiden, medan de moderna flerklassiga förtjänstordnarna långsamt började utvecklas först i slutet av 1600-talet.

Ordensväsendets allmänna historia

De enkla kors, som ursprungligen broderades på kåporna av korstågstidens andliga riddarordnar, var närmast tecken på medlemskap, inte utmärkelsetecken. Karakteristiska insignier för monarkiska riddarordnar, som instiftades från och med 1300-talet, var i stället olika slag av medaljonger och halskedjor. Sedan 1500-talet blev det vita åttauddiga s.k. malteserkorset, som användes av Johanniterorden, vanligare även som ett emblem för monarkiska riddarordnar.

I motsats till de monarkiska riddarordnarna, vilka kvarstod som enklassiga till slutet av 1600-talet, antog de nya förtjänstordnarna de gamla andliga ordnarnas hierarkiska struktur samt några ämbeten – som stormästarämbetet – och klasser – som kommendörsklassen. Idén bakom de andliga riddarordnarnas och de moderna förtjänstordnarnas insignier är däremot näst intill motsatta. De moderna ordnarnas förgyllda och emaljerade kors var i första hand utmärkelsetecken som vittnade om bärarens ära och insatser, inte att han hörde till en bestämd ordensgemenskap. Ju närmare vi kommer vår tid, desto svagare blir förtjänstordnarnas karaktär av samfund och gemenskap.

Förtjänstordnarna

Grundandet av franska S:t Ludvigsorden år 1693, den första moderna militärförtjänstorden som var organiserad i flera klasser, utgör en tydlig milstolpe i det tidigmoderna ordensväsendets utveckling. De två högsta klasserna – storkors och kommendör – förlänades endast till ett begränsat antal mottagare som alla måste vara adelsmän. Den lägsta graden, riddarvärdigheten, kunde däremot förlänas till vilken meriterad katolsk officer som helst. Det var också i Frankrike som man först började inkludera nya yrkesgrupper – representanter för konst, vitterhet, vetenskap och näringslivet – i samband med riddarutnämningarna. De internationella relationerna och den betydelse som utbytet av ordnar hade fått i upprätthållandet av diplomatiska kontakter skapade behov av nya ordnar.

Ranskan Pyhän Ludvigin ritarikunnan ritarimerkki. Tällaisesta ruusukenauhasta, joka oli alun perin ritarikunnan eläkettä nauttivien ritarien erikoistunnus, kehittyi sittemmin upseeriluokan ja I luokan ritarimerkin tunnusmerkkinä useissa ritarikunnissa käytetty pyöreä ruusuke.Under 1700-talet kännetecknades ordensväsendets utveckling av att ämbetsmeriter, förtjänster och visad tapperhet betonades samt av en långsam sekularisering. Med ordenstecken av den österrikiska Maria Teresia-militärorden, som grundades 1757, belönades meriterade officerare för sina militära hjältedåd oberoende av social bakgrund eller religiös övertygelse. Bedrifterna skulle styrkas med ögonvittnesskildringar. Denna fullständigt sekulariserade riddarorden var en av de centrala prototyperna för moderna förtjänstordnar. Med republikanska förtjänstordnar belönas en relativt bred grupp medborgare. Dessa ordnar härleder i första hand sina rötter till franska Hederslegionen som Napoleon grundade 1802. Som Napoleon själv uttryckte det, samma utmärkelsetecken kunde för första gången förlänas såväl icke läskunniga soldater som intellektuella.

Franska S:t Ludvigsordens riddartecken. Rosettband av detta slag, som ursprungligen var ett distinktionstecken till riddarna vilka åtnjöt pension, förvandlades sedermera till en rund rosett, som används som kännetecken för offi cersklassen och riddartecknet av I klass i flera ordnar.

Sveriges och Rysslands riddarordnar

Riddartecknet av den svenska Nordstjärneorden.Riddartecknet av den svenska Nordstjärneorden.Mannerheimille kuulunut Venäjän Pyhän Yrjön ritarikunnan 4. luokka.  Kuva Mannerheimmuseo/ Matias Uusikylä.S:t Georgsorden av 4:e klass som tillhört Mannerheim.
Bild Mannerheim-museet /Matias Uusikylä.

Med den franska Helgeandsorden, S:t Ludvigsorden och S:t Mikaelsorden som förebilder grundades i Sverige 1748 Serafimerorden som omfattade en klass och de ursprungligen tvåklassiga ordnarna: Svärdsorden som användes för att belöna militära meriter och Nordstjärneorden vilken i huvudsak användes i samband för civila förtjänster. Sveriges fjärde orden, Vasaorden, inrättades 1772 med tre klasser och samtidigt fick även Svärdsorden och Nordstjärneorden en tredje klass. Vasaorden var från början en s.k. fri orden med vars ordenstecken man kunde belöna representanter för näringslivet, jordbruket och de fria konsterna oberoende av börd och samhällelig ställning. År 1788 instiftades för militära meriter en värdighet av riddare med stora korset, som sedermera uppdelades i två klasser, och som tjänade som förebild för det 1940 instiftade Mannerheimkorset. De svenska ordnarna bars fortsättningsvis i storfurstendömet Finland efter 1809.

Efter det att Finland 1809 anslöts till det ryska kejsardömet som ett autonomt storfurstendöme belönades de finländare som meriterade sig i kejsardömets eller storfurstendömets tjänst med ryska ordnar. Det ordensväsende som i slutet av 1600-talet fick sin början i Ryssland hade blivit mycket mångförgrenat. De ryska riddarordnarna, vars utmärkelsetecken utdelades i hierarkisk ordning, var slutligen sex till antalet: S:t Andreasorden, Alexander Nevskijorden, Vita Örns orden, S:t Vladimirsorden, S:t Anna- och S:t Stanislaiordnarna. Utanför hierarkin stod den endast för högättade damer avsedda S:t Katarinaorden samt S:t Georgsorden med vilken man belönade officerare för i huvudsak krigstida förtjänster.

De ryska utmärkelsetecknen var i Finland mycket högt uppskattade fram till dess att förryskningspolitiken inleddes under kejsar Nikolaj II: s regering. Ryska kejserliga ordnar användes just inte alls i det självständiga Finland och man beviljade inte heller tillstånd att bära dem till den finska militäruniformen. Mannerheim, som givetvis inte begärde tillstånd av någon att få bära ryska ordnar, bar dem till sin uniform under 1920–1940-talen. De kejserliga ryska ordnarna nämndes i alla fall i Finlands statskalender så länge som mottagarna fanns upptagna i kalendern, sista gången 1962.

Frihetskorsets orden

Frihetskorsets 2. klass med svärd 1918.Frihetskorsets 2. klass med svärd 1918. Finlands senat instiftade Frihetskorsen (FrK) och Frihetsmedaljerna (FrM) den 4 mars 1918 på förslag av överbefälhavaren för republiken Finlands trupper generalen av kavalleriet Mannerheim. Frihetskorset instiftades ”för att framhäfva och belöna krigarens bragder på slagfältet och det hängifna arbete, som [...] utförts för att lägga grunden till vårt lands frihet”, som Mannerheim uttryckte det. På order av Mannerheim och på basen av detaljerade anvisningar av denne utarbetade Axel Gallen-Kallela Frihetskorsen och Frihetsmedaljerna. Frihetskorsets högsta klasser utformades med ett vitt georgskors som grund. På korsarmarna placerade Gallen-Kallela ett hakkors, ”den s.k. svastikan, solens, livets och frihetens symbol hos många folk”, och i mittpunkten en heraldisk ros. På samma sätt som den ryska S:t Georgsorden består Frihetskorset av fyra numrerade klasser, till vilka enligt västeuropeisk tradition ett storkors tillfogats. Då Frihetskorset i januari 1919 fick en ny klass, I klass med kraschan, motsvarade de fyra högsta utmärkelsetecknen på det sätt de bars i S:t Georgsorden.

Riksföreståndaren Mannerheim ansåg att Frihetskorset hade fyllt sin funktion efter det att Finland vunnit sin frihet och beslöt att avsluta utdelningen den 28 januari 1919. Frihetskorset återupplivades under vinterkriget och en permanent Frihetskorsets orden inrättades genom en förordning som utfärdades den 16 januari 1940. Mannerheim blev ordens stormästare under sin livstid. Efter honom har försvarsmaktens överbefälhavare varit stormästare. De gällande statuterna för Frihetskorsets orden stadfästes genom en förordning av republikens president Mannerheim den 18 augusti 1944. Frihetskorsets ordens utmärkelsetecken utdelas för militära förtjänster samt åt civilpersoner för förtjänstfull verksamhet till förmån för försvarsmakten. Åren 1960–1988 förlänades Frihetskors inte för fredstida meriter, endast några utmärkelser undantagna.

Finlands Vita Ros’ och Finlands Lejons ordnar

”Suomen Ruusun Kunniakunta”. En i locket av en cigarrettask uförd skiss av Gallen-Kallela jämte ett följebrev daterad 2 februari 1918.  Foto Per Johan Lundsten.”Suomen Ruusun Kunniakunta”. En i locket av en cigarrettask uförd skiss av Gallen-Kallela jämte ett följebrev daterad 2 februari 1918.
Foto Per Johan Lundsten.
 Riksföreståndare G. Mannerheim, instiftare av Finlands Vita Ros’ orden.Riksföreståndare G. Mannerheim, instiftare av Finlands Vita Ros’ orden.Redan innan Mannerheim gett Gallen-Kallela uppdraget att planera ordenstecknen skisserade han på eget initiativ den 2 februari 1918 i locket av en cigarrettask ett ordenstecken som han kallade Suomen Ruusun Kunniakunta (övers. Finlands Ros’ orden). Efter att ha avslutat utdelningen av Frihetskorsets orden 1919 beslöt Mannerheim ”att under namnet ’Finlands Hvita Ros’” bibehålla ”vårt hvita kors i något förändradt utförande”. Gallen-Kallela erhöll uppdraget att i skyndsam ordning färdigställa skisserna för de nya ordenstecknen. De första insignierna skulle vara färdiga redan den 12 februari 1919 då riksföreståndare Mannerheim inledde sitt besök i Stockholm.

Ett vitemaljerat georgskors blev grundformen för Finlands Vita Ros’ ordens (FVR) ordenskors på samma sätt som för Frihetskorsets högre klasser och rosen kom att kvarstå i mittpunkten. I korsvinklarna placerade Gallen-Kallela uppstigande Finlands lejon. Finlands Vita Ros’ ordens mörkblå gnistrande ordensband fick sin färgnyans från Rysslands Vita Örns ordens band. Finlands Vita Ros’ ordens blåa band och vita kors befäste heraldiskt de blåvita färgerna i Finlands flagga, vilka hade stadfästs genom en lag i maj 1918. Mannerheim stadfäste statuterna för Finlands Vita Ros’ orden den 16 maj 1919. Den 16 maj var riddarordens högtidsdag fram till 1944, varefter högtidsdagen flyttades till självständighetsdagen. Med Finlands Vita Ros’ orden belönas både finländska och utländska medborgare för fosterländska förtjänster. Ordens stormästare är ”Finlands statsöverhuvud” och honom allena tillkommer att förläna denna orden. Ordens valspråk är isänmaan hyväksi.

””Finlands Vita Ros’ orden utdelas till vedermäle för förtjänster om fosterlandet.”
– G. Mannerheim 16.5.1919

Gallen-Kallelas ritning till storkorset av Finlands Vita Ros’ orden.Gallen-Kallelas ritning till storkorset av Finlands Vita Ros’ orden. Förebilden för den klassindelning som instiftades genom statuterna för Finlands Vita Ros’ orden var den gällande klassindelningen för Sveriges Svärdsoch Vasaordnar, med den skillnaden att alla kommendörer av storkorset inte erhöll kedja. Finlands Vita Ros’ orden indelades i följande klasser: storkorset, vilket som en särskild utmärkelse kan utdelas med kedja, kommendörstecken av I och II klass samt riddartecken av I och II klass. Dessutom instiftades ett förtjänsttecken i silver och brons och en medalj av I och II klass. Från år 1923 har man kunnat bevilja medaljen av I klass med guldkors, vilket innebär att medaljklasserna i själva verket är tre. Av utmärkelsetecknen inom Finlands Vita Ros’ orden beviljades åt kvinnor till en början huvudsakligen förtjänsttecken och medaljer. Riddartecken har mera regelbundet beviljats åt kvinnor sedan 1940 och kort därefter började de erhålla också utmärkelsetecken av högre klass.

År 1936 blev kommendörerna av II klassen och riddarna av II klassen kommendörer och riddare. Samtidigt försågs bandet till riddartecknet av I klass med en rund rosett. Gallen- Kallela hade planerat kraschanerna så att två av de fem spetsarna var vända uppåt. I samband med andra förändringar 1936 beslöt man att vända kraschanerna till Finlands Vita Ros’ orden så att en av spetsarna är svängd uppåt. För militära förtjänster under krigstid har storkorset samt kommendörs- och riddartecknen av Finlands Vita Ros’ orden förlänats med svärd. Såsom särskild utmärkelse har storkorset och kommendörstecknet av I klass av Finlands Vita Ros’ orden förlänats med briljanter. Kompositören Jean Sibelius är den som 1950 senast erhållit storkorset med briljanter.

””Finlands Vita Ros’ och Finlands Lejons utmärkelsetecken har instiftats som vedermälen för förtjänstfull verksamhet fosterlandet till fromma.”
– Risto Ryti 4.1.1944


Republikens president Risto Ryti, instiftare av Finlands Lejons orden.Republikens president Risto Ryti, instiftare av Finlands Lejons orden. Finlands Lejons orden (FLO) instiftades av repub likens president Risto Ryti den 11 september 1942 genom en förordning. ”Ordens stormästare är republikens president och honom allena tillkommer att förläna denna orden.” Ordens högtidsdag blev den 6 december.

Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden med svärd.Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden med svärd. Inrättande av en ny orden möjliggjorde att man bättre kunde ta hänsyn till och anpassa de utmärkelser som förlänades efter den dekorerades ställning och förtjänster. Framför allt hade det visat sig vara en nackdel att kunna belöna utländska medborgare orden större möjligheter till nyansering. Finlands Lejons orden innefattar på samma sätt som Finlands Vita Ros’ orden ett storkors, men inte storkors I klassen, kommendörer, riddare av I klassen, riddare och dessutom ett förtjänstkors. År 1943 tillfogades orden Pro Finlandia-medaljen, som endast kan förlänas konstnärer och författare. För militära förtjänster under krigstid har Finlands Lejons orden förlänats med svärd.

Finlands Vita Ros’ ordens riddartecken av II klass från 1919. Utseendet på ordentecknen har i någon mån varierat under åren.Finlands Vita Ros’ ordens riddartecken av II klass från 1919. Utseendet på ordentecknen har i någon mån varierat under åren.AEnligt förordningen förlänas Finlands Lejons orden ”till vedermäle för framstående såväl civila som militära förtjänster” till både fi nska och utländska medborgare. Finlands Vita Ros’ orden och Finlands Lejons orden har ett gemensamt kapitel som behandlar ordensförslagen och att utmärkelsetecknen förlänas för likartade förtjänster, i praktiken kan man alltså tala om en riddarorden. Utmärkelsetecknens inbördes rangordning framgår av att Finlands Lejons ordenstecken bärs efter motsvarande klass av Finlands Vita Ros’ orden.

De slutgiltiga ritningarna till ordenstecknen inom Finlands Lejons orden utarbetades av fi rman A. Tillanders konstnärlige chef Oskar Pihl. På samma sätt som för de två äldre riddarordnarna utgjorde det vita georgskorset grundformen för Finlands Lejons ordenskors. Finlands lejon placerades i mittpartiet av korset i en röd glob omgiven av en stiliserad krans. Färgen på riddarordens band är rött i enlighet med Finlands vapensköld. Kraschanerna till Finlands Lejons orden är av samma typ som kraschanerna till Finlands Vita Ros’ orden med mindre ändringar.

Samma år som Finlands Vita Ros’ orden inrättades 1919 belönades över tusen medborgare i Finland med utmärkelsetecken av denna orden, men under de följande tjugo åren var antalet belönade medborgare förhållandevis litet. Praxisen att utdela utmärkelsetecken på självständighetsdagen inleddes 1936. Då belönades 270 fi nländska medborgare. Självständighetsdagen 1948 förlänades första gången över tusen ordenstecken och 1963 överskreds gränsen två tusen. Därefter växte volymen av belöningar snabbare så att man belönade över tre tusen medborgare 1966, 1971 över fyra tusen och 1982 över fem tusen fi nländare. Volymen ökade i huvudsak så att man utdelade ett växande antal medaljer av Finlands Vita Ros’ orden, vilket innebar att man belönade allt vidare medborgarkretsar.

Oskar Pihls ritning till riddartecknet av I klass med svärd av Finlands Vita Ros’ orden.Oskar Pihls ritning till riddartecknet av I klass med svärd av Finlands Vita Ros’ orden. Oskar Pihls ritning till kommendörstecknet av I klass av Finlands Lejons orden.Oskar Pihls ritning till kommendörstecknet av I klass av Finlands Lejons orden.Efter krigsåren har man genomfört endast mindre ändringar i Finlands Vita Ros’ ordens och Finlands Lejons ordens klassindelning och i ordnarnas utseende. Hakkorsen i Finlands Vita Ros’ ordens storkorskedja ersattes med ett grankvistkors 1963. Finlands Lejons ordens riddartecken av I klass och riddartecken har kunnat utdelas med spänne sedan 1967: för dem som vunnit en olympisk eller paraolympisk guldmedalj är spännet utformat som olympiaspelens symbol. Finlands Vita Ros’ ordens medalj av II klass har sedan 1984 kallats medalj. År 1993 togs förtjänsttecknet bort från Finlands Vita Ros’ orden, vilket sedan 1921 utdelades endast åt kvinnor. Samtidigt tog man i bruk Finlands Vita Ros’ ordens förtjänstkors, vilket har samma utseende som förtjänsttecknet. Från ordensstatuterna avlägsnades 1993 förtjänsttecknet i brons, vilket man hade kunnat utdela endast för krigstida förtjänster, vilket aldrig hade inträffat.

År 2008 avskaffades förpliktelsen för utlänningar att återbörda utmärkelsetecknet efter den belönades död. Således behöver inget av Finlands Vita Ros’ och Finlands Lejons ordnars utmärkelsetecken returneras.

Användningen av ordenstecken

Oskar Pihls ritning till Finlands Lejons ordens storkors.Oskar Pihls ritning till Finlands Lejons ordens storkors. Oskar Pihls ritning till Finlands Vita Ros’ ordens storkors.Oskar Pihls ritning till Finlands Vita Ros’ ordens storkors.I det självständiga Finland var det officiellt fram till 1979 tillåtet att bära ordnar till civil dräkt endast i samband med frack. Ordnar som bärs på bröstet hade emellertid redan före detta länge använts också till mörk kostym och motsvarande dräkt för kvinnor, särskilt i samband med krigsveteranernas fester. År 1979 blev det tillåtet att bära ordnar på bröstet samt ett kommendörstecken till mörk kostym och nationaldräkt då de används som festdräkt. Kommendörer av storkors och kommendörer av I klass ordnar har sedan 1990 förutom ordnarna på bröstet i samband med dessa dräkter kunnat bära även en kraschan. På mörk kostym kan man alltså inte samtidigt bära både kraschan och kommendörstecken.

Miniatyrer måste man tidigare införskaffa själv och användningen av dem begränsades fram till 1970 huvudsakligen till privata tillställningar samt till officiella tillställningar, vid vilka republikens president inte bar Finlands Vita Ros’ ordens storkors med kedja. Från 1970 har man kunnat bära miniatyrer till frack vid alla festliga tillfällen, där festdräkt är påbjuden. Då smoking används som festdräkt har man sedan 1990 kunnat använda miniatyrer. Damer har från 1979 kunnat använda miniatyrer vid alla tillställningar vid vilka ordnar bärs. De som förlänats ett Frihetskors har av orden erhållit en miniatyrorden sedan 2009. Finlands Vita Ros’ orden och Finlands Lejons orden har sedan 2015 utdelat miniatyrordnar till dem som erhållit ett riddartecken eller en högre orden.